waanz

Kollade runt på internet vilka märken som testar på djur och kom fram till en otroligt lång sorglig lista. Detta är taget från PETAs sida (People for the Ethical Treatment of Animals) 

Även om jag inte har många läsare så kommer det här ju ändå hamna på internet, och det finns en chans att någon annan som aldrig varit på min blogg förut kanske hittar den här listan, och jag hoppas att då den människan slutar köpa dessa märken. 

 

Här är en ännu längre lista på fler märken!! LÄS: 

• Maybeline 

• Mac 

• L'Oreal

• Max factor

• Garnier 

• Axe 

• Bioterm  

• Braun

• Clearasil 

• Dolce&Gabbana

• Dove 

• Palmolive Co.

• Cover girl 

• Garnier 

• Giorgio Armani 

• Head n shoulders 

• Helena Rubinstein 

• Herbal Essences 

• Hugo Boss

• Lacoste

• Lancome 

• Matrix Essentails

• Neutrogena 

• Olay 

• Ralph Lauren 

• Sunsilk 

• Vaseline 

• Veet 

• Clinique 

Jag och Celina satt nyss och kollade på en film, "The stoning of Soraya M". Jag har bara snabbspolat igenom denn förut för jag inte vågat titta. Men idag så blev det av. Jag satt däremot och gömde mig lite bakom en kudde när jag kände att det behövdes.

 

Filmen handlar om en 35 årig kvinna i Iran. Hon har en man och 4 barn och de bor väldigt fattigt. Hennes man ville istället gifta sig med en 14 årig flicka, och hade då därför inte råd att ha 2 familjer. Så han spred falska rykten i byn att hon hade varit otrogen mot honom. Vilket är olagligt för en kvinna. 

Därför beslutar sig "regeringen" att hon ska stenas till döds.

Jag hade en klump i magen och kände ilska genom hela filmen. Jag förstår inte hur världen kan se ut såhär.

Kvinnor i dessa länder har inget att säga till om. Ingenting alls. Och det gör mig så jävla förbannad. Män kan säga och göra vad som helst, medans kvinnorna går med sina burkor och tittar ner i marken rädda att möta en mans blick. 

Denna värld vi lever i är sjuk. Jag är så tacksam att jag är född i Sverige, att jag har rätt att tro på vad jag vill, att jag har ett jobb, att jag får välja vem jag vill gifta mig med, att jag har vänner och att jag har friheten. För det har inte de kvinnor som bor där nere. Dom har inte rätt till någonting. Inte ens till sin egen kropp. 

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Jag har så mycket att säga om det här, men samtidigt så lite. Det kommer liksom inte fram något för jag blir bara så arg. 

Kvinnor, gamla som unga, svenskar som iranier, ska få kunna känna sig trygga och bestämma över sina egna liv. Ingen ska få säga åt oss vad vi ska eller inte ska göra. 

 

Jag tycker fler borde kolla på den här filmen, hur hemsk den än må vara. För folk måste inse att det är såhär livet är för vissa. Och det behöver vi ändra på. Snabbt.

Halloj! Som ni kanske vet så opererade jag mitt knä igår, efter att det låst sig på jobbet och det blev att åka in till akuten med ambulans! 
Operationen gick bra, var där 07:30 men åkte därifrån 13:30. Så inte världens snabbaste personal. 
Fadern min skjussade dit mig, men jag fick färdtjänst av sjukhuset hem, eftersom ingen kunde hämta mig. Chauffören sa inget på hela vägen, mycket tråkig karl. Men jag var mest bara glad att få åka hem så det var lögnt!

 

Började med att jag fick ligga på en säng, så kom en tanta och skulle ge mig dropp. Men jag var ganska nervös för kanylen så jag fick lugnande på en gång, vilket gjorde mitt lite glad i huvudet. När hon försvann så kom en läkare och skulle klämma lite på mitt knä, slutade med att efter ungefär 10 minuter efter han gått så kollar jag på knät och ser att det är 2 snitt i det, med lite blod och mys. Fick ju visserligen bedövningsmedel på knät, men jag hängde inte med på någonting. 5 minuter senare var jag tvungen att kolla på knät igen. "Var det verkligen 2 snitt där? Ja, jahopp". Var tvungen att kolla 2 gånger till med jämna mellanrum för att verkligen försäkra mig om att det verkligen var 2 jack i knät. Lika förvånad varje gång. 

 

Sen var det dags för operation! De rullande in mig i ett rum, och jag fick ha en sån där mask över munnen och de körde in någe i armen på mig, försökte vara vaken så länge jag kunde, bara för att (; Men somnade typ på en gång. 

Sen vaknade jag, jag vet inte om det var mitt under operationen eller precis när det var klart. Men jag vaknade, en läkare frågade något, som jag inte kommer ihåg vad det var. Jag tänkte svara ah, men fick inte fram någe. Hon frågade något mer. Men jag fick inte fram något då heller. Inte minsta lilla ljud. Sen känner jag hur hon drar ut en fet slang ur halsen på mig. Jaha var det därför jag inte kunde prata! Sen deckade jag igen. 

Sen vaknade jag när de körde ut mig ur operationssalen. Det första jag säger är "Kan jag få läkarintyg till min chef?!" 

 Nu idag har jag tagit bort den lilla dynan som låg under bandaget, och följt mitt lilla träningsprogram för benet. 

Har även hunnit med att städa! Men nu blir det sims! 
Fick det på posten igår, väldigt bra tajming eftersom jag är sjukskriven i 2 veckor! 

 

1. Jag är väldigt långsynt 

2. Jag älskar stuvad spenat!

3. Jag önskar att jag var 10 kg lättare

4. En av mina högsta önskningar är att få spela rösten i en Disneyfilm!

5. När jag umgås med folk så vill jag vara "den roliga/clownen" 

6. Jag tycker det är jättejobbigt att be om förlåtelse

7. Jag gick ut med 14 IG:n 

8. Jag vill flytta till ett hus och börja inreda, NUUU! 

9. Jag HATAR att ha det stökigt, men jag har det jämt.

10. Jag vill resa jorden runt 

11. Jag tycker katters torrfoder luktar jättegott 

12. Tycker även Kobajs luktar gott

13. Jag tycker anime är jättetöntigt 

14. Jag blir ledsen när folk frågar ifall jag är trött, pågrund av mina ögon

15. Folk tror oftast att jag rapar med flit för jag ska försöka vara rolig, när jag faktiskt bara omedvetet sväljer           massa luft, som då vill ut! 

16. Jag är oftast inte rädd om jag går hem ensam på natten och passerar ett killgäng eller en man

17. Jag vill komma över min rädsla för vatten

18. Jag blir JÄTTELÄTT illamående

19. Jag tycker livet är ganska meningslöst 

20. Jag hatar religion, men kan samtidigt tycka det är ett intressant ämne.

21. Orientering är typ det värsta jag vet

22. Jag blir riktigt arg på homofober, och ger mig gladeligen in i en diskussion med dom! 

23. Jag tycker inte jag har en fin sångröst, även om jag kan sjunga

24. Jag blir arg på de kvinnor som kallar sig feminister och säger att de hatar män.

25. Jag har ångest över mitt jobb

26. När jag blir nervös eller pratar med någon okänd så pratar jag oftast norrländska

27. Låångt bak i vårat släkträd så är vi same och valon

28. Medans alla kvinnor tycker det är fint att lägga upp bilder när de ammar, så tycker jag helt tvärttom 

29. Jag tycker om när folk tar för sig hemma hos mig, av både mat och grejor! Kör ba!

30. Jag har alltid drömt om att åka till Usa, och att flytta dit

Yo whatsup?!
Äntligen!! Igår så träffades vi, 4 vänner redo för livets utmaningar! Vi möttes upp 17:30 på ica i viksjö, handlade lite käk och drog hem till Celina. Åt och snackade lite skit. Direkt efter maten var det dags för bokning. Bokning av vad? Jo för fucking Nya Zeeland! Vi blev klara vid 2:30, kom hem 3:00 och somnade 5:00!
Nu är det gjort! 17.000 kronor fattigare (Snart, ska föra över pengar till Celina hehe) Men hundra tusen lyckliga minnen rikare (Snart, ska bara åka dit först hehe) 

Jag ska göra det bästa utav den här resan, även om vi kommer sitta på ett plan i 22 timmar så kommer inte det förstöra det här. Jag är så taggad och jag vill bara vara där nuuu! 

Vi har bokat en buss som ska ta oss genom hela Nya Zeeland på ungefär 18 dagar. Den kommer stanna i olika städer där alla får gå av och göra vad fan dom vill i någon dag. Och då har vi bokat in de sjukaste grejerna vi kunde komma på. Liksom Yolo, you only live fucking once! Och förmodligen så är Nya Zeeland mitt slut på mitt liv. Because just look at this shit.

 

 

 

 

När jag talade om för Maito att jag sett ett eller två avsnitt av the Kardashians

 

Det var ganska skönt att skriva av sig lite i förra inlägget. Såååå det ledde till ett till drygt inlägg! Woop!

Den här gången tänkte jag prata om osynlighet. Eftersom det är något jag känner väldigt mycket igen mig i. 

 

Jag hatar att umgås med fler än en person samtidigt. Jag verkligen hatar det! Och det är synd. För tänk hur kul att ha ett litet kompis gäng där alla bara är vänner och man har superkul tillsammans!
Jag hade ett sådant. Vi var 5 tjejer, inklusive mig. Jag tyckte om att umgås med dem, men samtidigt inte. För varje gång det var till att umgås så visste jag att jag kommer vara utanför. Jag trodde och hoppades väl att det skulle ändras någon gång. Men icke sa Nicke! Idag så umgås jag inte med någon av dem. För det gick inte. Jag orkade inte mer. 

De fick mig att känna mig så osynlig. 

Ingen lyssnade på mig, ingen pratade med mig. Däremot så avbröt alla mig. 

Jag kunde börja på en mening, någon kanske lyssnade, men så kommer en annan och avbryter för hon hade något superviktigt att säga tydligen. Och då började ju alla andra lyssna på henne istället. 
Det är inte bara i det här gänget som det här hände. Utan ÖVERALLT! 

Pratar jag tyst? Är jag inte intressant? Kan någon säga det till mig för jag orkar inte mer. 
Jag skippar kompisars fester och andra roligheter för jag känner mig så jävla obekväm. Vad ska jag där och göra? Ingen lyssnar ju ändå på vad jag har att säga? 

Det här har lett till att jag nu för tiden när jag är i en större grupp, sitter helt tyst. Första gången jag umgicks med min pojkvän, bara vi två (När vi gick till bussen efter jobbet) så fick han en chock för jag pratade så mycket. "Men gud, jag visste inte att du snackade så här mycket, jag tyckte du var fett tråkig för du säger aldrig något annars!" 
Näe och det är väl inte så jävla konstigt.

 

Så nu mera så framstår jag som en tråkig jävel när jag umgås med flera människor. Och det får jättegärna vara så för min del. Hellre det än att folk ska avbryta allt jag har att säga, eller inte lyssnar på mig och få mig att känna mig Un wanted. 

 

Så herregud, lyssna på folk och låt alla i gruppen få höras och synas. Det gör så jävla ont att bli avbruten hela.jävla.tiden.

 

Förut så har jag bara lagt upp bilder och skrivit roliga saker jag varit med om på min blogg. Nu däremot kommer fler inlägg, inte alltid posetiva inlägg. Men jag antar att jag behöver skriva av mig, inte bara i min dagbok för mig sjläv, utan så mina vänner och familj som läser (vilket inte är många) förstår.

 

Idag tänkte jag prata om min hjärna. Ja, mycket intressant! Som dom flesta vet så har jag väldigt dåligt minne och även väldigt dålig koncentration.

Jag har ingen aning vad detta beror på, ifall jag har någon "sjukdom" eller bara är lat och inte orkar komma ihåg eller bry mig? 

 

Jag har alltid haft problem i skolan. Alltid. Ända sen 6års upp till gymnasiet. Jag har gått genom skolan med dåliga betyg och specialllärare, vilket jag tyckt varit otroligt jobbigt. Jag har bara velat vara som alla andra. Som kan sitta i klassrummet, lyssna på lärarna och anteckna, och dagen efter komma förberedda till prov, eller klara med läxorna. 

Själv så skrattade mina klasskamrater åt mig när jag gick iväg till min speiallärare, satt där och försökte lyssna. Men varje gång så hamnade tankarna någon annanstans. "Hänger den där tavlan verkligen rakt?" "När jag kommer hem ska jag spela sims!" "Vilken häst kommer jag få rida på Onsdag?". 

 

Att rita på lektionerna var min speciallitet! Jag fick alltid skäll, men jag återgick alltid att rita mina små hus med små trädgårdar. När läraren frågade mig "Nå Julia, kan du svaret?" så kunde jag ju självklart inte det, och fick en utskällning igen. Efter lektionen så frågade jag alltid mina kompisar "vad har vi för läxa?", och till en början så svarade dem alltid. Men tillslut så blev mina vänner riktigt irriterade på mig och sa "Hade du lyssnat så hade du vetat". Och jag förstår verkligen att dem blev irriterade, det hade jag också blivit. Men det går liksom inte att lyssna. Jag har alltid hatat skolan, jag har alltid hatat när någon sagt åt mig vad jag ska göra. Att bli tvingad att sitta och lära sig om politik, samhället, matte eller historia är inget för mig. Jag vill lära mig om det när jag känner mig intresserad. Inte sitta i skolbänk tidigt på morgonen i en ful skola med taskiga klasskompisar. 

 

Min mamma satt nyss och försökte hjälpa mig fylla i papper från försäkringskassan och Tele2. Fattade jag något? Nej. Lyssnade jag? Nej. Alltså inte så konstigt att jag inte fattar. Men det går liksom in genom ena öran och ut genom andra. 

 

Det är många av mina vänner som får stå ut med att höra samma saker flera gånger från mig. T ex "Åh vet du, igår så trillade jag i trappan!" Svaret är ganska ofta "Ja jag vet, du har redan sagt det typ 4 gånger". Och ännu värre, dom får även stå ut med att jag glömmer bort att vi ska ses eller att dom gjort något viktigt, som typ en operation eller deras födelsedagar. Vilket absolut inte är acceptabelt. Och jag ber om ursäkt, men jag gör det som sagt inte med flit. 
Något att investera år 2016 - Almanacka. 

 

Men det jobbigaste för mig, har iallafall varit skolan. Jag gick ut gymnasiet med 14 IGn och vet nu inte vart i livet jag ska ta vägen. Jag kan inte plugga upp betygen, för jag VET att det inte kommer hjälpa. Varför skulle jag helt plötsligt få bättre koncentration nu? Och när jag har pluggat upp dom, vad gör jag då? Högskola är alldeles för svårt.

 

I just love this.