waanz

Go' kväll party peeps! 

Den 24 Oktober så vaknade jag vid 7:30, exalterad och nervös. Drack bara juice till frukost och sen begav jag mig mot Jakobsbergs sjukhus och Prima. Dit jag gått sedan Juli och gjort en utredning på ifall jag har adhd eller add.

Anledningen till varför jag var exalterad och nervös just den här gången var för att det var min sista gång på utredningen och jag skulle äntligen få svar! 

Redan utanför sjukhuset så fick jag tårar i ögonen men skärpte snabbt till mig och gick in till mottagningen. 
Jag blev kallad av min psykolog och vi satte oss ner inne i hennes rum och gick igenom alla resultat på de tester jag gjort.

Och sen mitt i allt sa hon det bara "Du har add". Jag kände inte så jättemycket just då, jag blev väldigt glad förståss men också lite chockad för jag trodde hon skulle säga adhd. Men icket! Däremot sa hon att jag har en liten släng av hyperaktivitet men inte tillräckligt mycket för att det ska klassas som adhd.

Sen erbjöd hon sig att anmäla mig till en kurs där man lär sig mer om vad add och adhd är och hur man lär sig leva med det och sånt. Och hon skrev även upp mig på en läkartid för att få medicin (!!!) Kan knappt vänta tills jag har dom i min hand!!

 

När vi var klara så spatserade jag ut i friska luften och det var när jag kom ut genom dörrarna som tårarna kom och jag började störttgrina. Jag ringde mamma och hulkade och snorade i telefonen och hon trodde jag var ledsen men i själva verket så var jag så jävla glad och så jävla fucking stolt över mig själv som äntligen (!) tagit tag i detta och gjort en utredning på mig själv.

 

Jag kan knappt beskriva mina känslor som jag känner just nu. För jag tror inte att någon skulle förstå. Men man kan ju alltid försöka.

Jag har ALLTID känt mig annorlunda. Först och främst när det gäller skolan. Jag har alltid hatat skolan och jag vill aldrig tillbaka. Varför? Jo för att jag har aldrig hängt med var lärarna säger. Jag har alltid behövt fråga mina kompisar "Vad sa hon/han?" "Har vi några läxor?" osv. Och jag har alltid kännt mig dum, osmart, korkad och skämts för det. Jag har alltid behövt gå till speciallärare och jag har alltid skämts över det också. Jag vill bara vara som alla andra!! Jag har aldrig förstått varför jag har varit som jag varit och jag har aldrig någonsin varit stolt över mig själv. Jag har bara sett ner på mig själv och tyckt att jag är sämre än alla andra.

Men nu har jag äntligen fått svar på varför det varit såhär, kanske lite sent ja. Men jag har gjort det! Själv! Och lättnaden som bara välde över mig och att jag för en gångs skull är stolt över mig själv att jag gjort det här är anledningen till varför jag bölat och bölar som en barnunge! 

Jag är inte dum, osmart, korkad och jag är verkligen inte sämre än alla andra. Jag är jag, jag har add och jag är fucking stolt!

 

Mycket har hänt på bara ett stycke vecka, och jag känner att vi unnar oss en liten update på det här och nu! 

Söndagen den 23 så var vi, jag, Sara och Hanna hos Danne och hälsade på vid 5:30 på morgonen. Vi stod i det kalla höstmörkret och bara pratade minnen och fixade lite kring graven. Var väldigt mysigt, men också väldans sorgligt. Han är så otroligt saknad.

 

Dagen efter så spatserade jag iväg till Prima, ungdoms psykiatrin alltså, och fick en av det bästa nyheterna i mitt liv. Jag har add! Ska skriva ett helt inlägg om det efter det här så jag berättar om det up there ^

 

Och idag, den 26, så åkte jag och Sara ända bort till Nacka, ua mig.. För att tatuera oss! Vi tatuerade oss på livelifetattoo där dom var så jävla goa gubbar vettu. Resten av alla mina tattueringar kommer att göras där för ua migen! Riktigt lyckligt ställe! 

Tattuerade innersidan av pekfingret och det gjorde fitt-piss ont! Men så värt det!! och nu står det Lumos på mitt finger och Nox på Saras. Sistah tatto fo laajf! Och för er som inte fattar så är det då en trollformel från Harry Potter, Lumos tänder och Nox släcker ljuset. Och eftersom vi är lika men ändå så jäävla olika (Alltså natt och dag) och båda älskar Hp så var det en perfekt tattis att göra! 

 

Okej det kasnke inte var mycket haha. Få men stora grejer iaf! Bye bitch!

 

 

Det jag ska skriva om nu är något som hänt mig under några månader nu 2016. Det handlar om Janne, min mammas kompis och kollega som inte längre finns med oss. Varför jag ska skriva om Janne är för att efter hans bortgång så har jag känt att han har stannat kvar. Med mig.

 

I mars 2016 så hade jag varit ute och backpackat, min slutdestination var Teneriffa där min mamma bor. Jag hade inte träffat mamma på över ett halvår och jag ville överraska henne, vilket gick helt enligt planerna och var superlyckligt.

Något som inte var lika lyckligt var att mamma berättade att hennes vän Janne hade hamnat i koma och låg med resperator och inte skulle vakna igen. 

Mamma tog då kontakt med Jannes två söner eftersom mamma och Janne hyrde ut Jannes permobiler tillsammans, och mamma hade de flesta permobilerna och även alla nycklar till dom. 
Mamma och de två sönerna bestämde sig för att mamma skulle fortsätta uthyrningen av alla moppar och därför på lördagen så kom dom över för att skriva över alla mopparna på mamma.

Dom kom över vid 14:00 tiden, skrev papper och sen gick dom hem någon timme senare. Eftersom vi skulle ut och äta så hoppade jag in i duschen och började fixa mig. När jag står i duschen så hör jag ett svagt ljud utanför lägenheten, vilket även dom andra hör och jag hör dom säga "Är den Lulli som låter så där?". Jag går ut ur duschen och vi öppnar ytterdörren och där sitter en kattunge. 

Katten kilar in och jamar och vägrar gå ut fast vi bär ut den så springer den tillbaka in. Jag som älskar katter lyfter upp den och säger "Kan vi inte behålla den?" ett flertal gånger. Men nej såklart inte. Jag sätter ner katten och den springer in under en byrå och vägrar komma fram. Efter mycket om och men så får vi ut den och vi fortsätter fixa oss till kvällen. När vi är klara och går ut så är katten borta och sen såg vi den aldrig mer.

 

Någon dag senare så bestämmer sig mamma och en vän till henne sig för att åka upp till sjukhuset där Janne låg för att hälsa på honom. Men när de kommer fram så möts dom av en sjuksköterska "Vem ska ni träffa?" När dom berättar vem dom är där för att se så svarar sjuksköterskan "Men.. Han dog i lördags. Vid 14 tiden"

 

När jag väl kommit tillbaka hem till Sverige så går det några dagar och ingenting särskilt händer. Men så en kväll när jag min syster och hennes pojkvän sitter i soffan i vardagsrummet så börjar hunden stirra på en punkt på väggen ovanför soffan. Kolla oroligt på oss och sen tillbaka. Vi skojade om att det spökade men brydde oss inte mer om det eftersom hundar ibland kan få för sig konstiga saker.

Kvällen efter så sitter jag på vardagsrumsgolvet Micke och vi chillar bara som vanligt, och ja jag brukar sitta på golvet. Och plötsligt ser jag något grått fara förbi mig. Jag kollar bakom mig vad det kunde tänkas vara men såg absolut ingenting. Inte ens en liten damtuss.

Samma natt när jag gått och lagt mig så vaknar jag klockan 3:00 av ingenting. Jag var inte kissnödig, inte hungrig och inte hade jag sovit klart heller. Jag försöker somna om men kan inte. Efter kanske en kvart eller en halvtimme så hör jag Anton, kaninen, börja springa omkring som en galning inne i sitt rum. Jag kastar mig upp ur sängen och springer in till honom och försöker lugna ner honom vilket var helt omöjligt. Jag får inte tag på honom och han kan inte lugnas ner av att jag pratar lugnt till honom, vilket gör mig rädd att han ska drabbas av en hjärtattack, så jag säger rätt ut "Gå här i från Janne!". Tillslut hämtar jag ett par byxor från mitt rum, ställer mig i ena änden av rummet och kastar dom till andra vilket får honom att springa mot mig. Jag får tag i honom lugnar ner honom och går in med honom i mitt rum där han får stanna resten av natten.

 

Sen under några månader var det lugnt och ingenting mer hände. Förrens vi åkte ner till mina kusiner i Tranås för att fira midsommar. Och första kvällen vi är där och sitter utanför deras stuga så tittar jag in och ser exakt samma skugga igen. Grå och lågt ner, nästan som en hund, eller katt.

 

En vecka senare när vi är hemma igen så sitter vi som vanligt i vardagsrummet och då säger mamma helt plötsligt "Vad var det som trillade ner från stolen?" Och alla svarar "Ingenting?" Men mamma säger att hon visst såg något falla ner från stolen. Hon ställer sig upp för att titta men inser att ingen har trillat från stolen. "Jag lovar det såg precis ut som att det var en hund eller katt eller något som hoppade ner på golvet"

"Jaha, äsch det är bara Janne" Svarar jag.

 

Flera månader gick och jag väntade på att något nytt skulle hända, men ingenting hände. Inte förrens nu för någon månad sen. Jag hade jobbat natt och gick hem på morgonen för att sova. Och somnade gjorde jag. Bara det att jag vaknade varenda gång jag vände mig om. Låter kanske inte konstigt, det händer oss alla. Men det konstiga var att varje gång jag vaknade så kände jag att det var någon med mig i rummet. Det var någon som stod mitt i rummet och iaktog mig. Och det här är nog en av de konstigaste känslor jag haft. För aldrig någonsin så har jag känt närheten av något som jag inte kunnat se. Men den gången visste jag att det var någon mer än mig i rummet. Vilket förmodligen låter jätte dumt. Men tillslut sa jag, som den gången med Anton, rätt ut "Gå härifrån Janne!". Sen gav jag upp sovandet och gick upp. Går in på facebook och ser att min mammas pojkväns kusin har gått bort.Jag kände inte honom och vet inte vem det var men det var bara en väldigt märklig slump

 

Ingenting mer har hänt när det kommer till Janne, och jag vet inte om den sista påhälsningen i mitt rum var ett sätt för honom att säga hejdå och att han nu gått över eller om det bara var ett vanligt "Janne-spratt" och att det kommer komma mer. Vi får helt enkelt se. Han är välkommen så länge han inte skrämmer Anton mer! (;