waanz

Det här kommer nog att låta ganska konstigt, men det är ganska mycket saker som kan få mig att börja gråta D:
Det är inte direkt så att jag går omkriong och gråter dagarna i ända :P
Men jaja. Saker som kan få mig att gråta är om jag tillexempel kolla på en sorglig film, då kan jag helt plötsligt sitta där och hukla. Tex i Harry Potter och halv blods prinsen när Dumbledore dör. Så mycket fråter jag aldrig till filmer, men just den filmen så gråter jag så jag blir ledsen på riktigt :(

Sen så kan jag gråta av att jag får panik. Det kan hända ibland. Men då är det mest bara skratt-gråt. Alltså jag gråter och skrattar på samma gång, jätte jobbigt -.-  Hände senast när vi hade våran drama uppvisning nu i vintras. När det var nån minut innan vi skulle gå in på scen och göra entré så fick jag panik och skratt-grät och Rasmus blev tvungen att lugna ner mig.
Och sen hände det när vi var på ett muséeum, kommer inte ihåg vad det heter, och jag är livrädd för muséeum så jag gick och höll i Alexandra eller Alex hela tiden. Och eftersom jag även är liiiivrädd fär valar så skulle dom ju självklart gå och kolla på valskelettet som fanns någon stans, och då kan ni ju gissa vad som hände. Jag fick panik och började gråta som en galen apa samtidigt som jag skrattade. Som tur var så var den avdelningen avstängd så vi fick inte se något skelett. Och det var ju tur det för då hade jag fått en men för livet!

Sen så kan jag börja gråta när jag tänker på Daniel. Daniel var en av min systers bästa kompisar, även en kille som jag tyckte väldigt mycket om. Inte nått annat än vän. Han var jätte snäll och jätte rolig (: Och jag gillade verkligen när han kom hem till oss. Men så en dag fick vi veta att han tagit sitt liv.
I skolan så kunde jag inte koncentrera mig på någonting. Jag grät på vägen till skolan, ingen på tåget sa något. Jag grät i skolan, som en galning. Typ alla i klassen visste att det hade hänt något eftersom jag hade skrivit nått på facebook och för att jag var rödgråten och inte sa något till någon (vilket inte är likt mig) Jag åt ingenting den dagen i skolan, och Micke och Lukas vägrade att gå och äta utan mig, och det var då jag satt och grät som en galning. Jag kunde inte rå för det. Jag bara grät och grät. Sen fick jag prata med en av mina lärare för hon märkte att något inte stod rätt till. Även då grät jag. I ungefär en vecka i skolan var jag inte mig själv. Jag pratade inte lika mycket och jag var allmänt deppig.
Men efter att jag pratat med honom så känns det lite bättre faktiskt. Nu fattar ni säkert ingenting, men jag har faktiskt pratat med honom sen han gick bort.

Det här blev ett jävligt långt inlägg, men thumbs up till er som orkade läsa det (: