waanz

Det var ganska skönt att skriva av sig lite i förra inlägget. Såååå det ledde till ett till drygt inlägg! Woop!

Den här gången tänkte jag prata om osynlighet. Eftersom det är något jag känner väldigt mycket igen mig i. 

 

Jag hatar att umgås med fler än en person samtidigt. Jag verkligen hatar det! Och det är synd. För tänk hur kul att ha ett litet kompis gäng där alla bara är vänner och man har superkul tillsammans!
Jag hade ett sådant. Vi var 5 tjejer, inklusive mig. Jag tyckte om att umgås med dem, men samtidigt inte. För varje gång det var till att umgås så visste jag att jag kommer vara utanför. Jag trodde och hoppades väl att det skulle ändras någon gång. Men icke sa Nicke! Idag så umgås jag inte med någon av dem. För det gick inte. Jag orkade inte mer. 

De fick mig att känna mig så osynlig. 

Ingen lyssnade på mig, ingen pratade med mig. Däremot så avbröt alla mig. 

Jag kunde börja på en mening, någon kanske lyssnade, men så kommer en annan och avbryter för hon hade något superviktigt att säga tydligen. Och då började ju alla andra lyssna på henne istället. 
Det är inte bara i det här gänget som det här hände. Utan ÖVERALLT! 

Pratar jag tyst? Är jag inte intressant? Kan någon säga det till mig för jag orkar inte mer. 
Jag skippar kompisars fester och andra roligheter för jag känner mig så jävla obekväm. Vad ska jag där och göra? Ingen lyssnar ju ändå på vad jag har att säga? 

Det här har lett till att jag nu för tiden när jag är i en större grupp, sitter helt tyst. Första gången jag umgicks med min pojkvän, bara vi två (När vi gick till bussen efter jobbet) så fick han en chock för jag pratade så mycket. "Men gud, jag visste inte att du snackade så här mycket, jag tyckte du var fett tråkig för du säger aldrig något annars!" 
Näe och det är väl inte så jävla konstigt.

 

Så nu mera så framstår jag som en tråkig jävel när jag umgås med flera människor. Och det får jättegärna vara så för min del. Hellre det än att folk ska avbryta allt jag har att säga, eller inte lyssnar på mig och få mig att känna mig Un wanted. 

 

Så herregud, lyssna på folk och låt alla i gruppen få höras och synas. Det gör så jävla ont att bli avbruten hela.jävla.tiden.

 

Förut så har jag bara lagt upp bilder och skrivit roliga saker jag varit med om på min blogg. Nu däremot kommer fler inlägg, inte alltid posetiva inlägg. Men jag antar att jag behöver skriva av mig, inte bara i min dagbok för mig sjläv, utan så mina vänner och familj som läser (vilket inte är många) förstår.

 

Idag tänkte jag prata om min hjärna. Ja, mycket intressant! Som dom flesta vet så har jag väldigt dåligt minne och även väldigt dålig koncentration.

Jag har ingen aning vad detta beror på, ifall jag har någon "sjukdom" eller bara är lat och inte orkar komma ihåg eller bry mig? 

 

Jag har alltid haft problem i skolan. Alltid. Ända sen 6års upp till gymnasiet. Jag har gått genom skolan med dåliga betyg och specialllärare, vilket jag tyckt varit otroligt jobbigt. Jag har bara velat vara som alla andra. Som kan sitta i klassrummet, lyssna på lärarna och anteckna, och dagen efter komma förberedda till prov, eller klara med läxorna. 

Själv så skrattade mina klasskamrater åt mig när jag gick iväg till min speiallärare, satt där och försökte lyssna. Men varje gång så hamnade tankarna någon annanstans. "Hänger den där tavlan verkligen rakt?" "När jag kommer hem ska jag spela sims!" "Vilken häst kommer jag få rida på Onsdag?". 

 

Att rita på lektionerna var min speciallitet! Jag fick alltid skäll, men jag återgick alltid att rita mina små hus med små trädgårdar. När läraren frågade mig "Nå Julia, kan du svaret?" så kunde jag ju självklart inte det, och fick en utskällning igen. Efter lektionen så frågade jag alltid mina kompisar "vad har vi för läxa?", och till en början så svarade dem alltid. Men tillslut så blev mina vänner riktigt irriterade på mig och sa "Hade du lyssnat så hade du vetat". Och jag förstår verkligen att dem blev irriterade, det hade jag också blivit. Men det går liksom inte att lyssna. Jag har alltid hatat skolan, jag har alltid hatat när någon sagt åt mig vad jag ska göra. Att bli tvingad att sitta och lära sig om politik, samhället, matte eller historia är inget för mig. Jag vill lära mig om det när jag känner mig intresserad. Inte sitta i skolbänk tidigt på morgonen i en ful skola med taskiga klasskompisar. 

 

Min mamma satt nyss och försökte hjälpa mig fylla i papper från försäkringskassan och Tele2. Fattade jag något? Nej. Lyssnade jag? Nej. Alltså inte så konstigt att jag inte fattar. Men det går liksom in genom ena öran och ut genom andra. 

 

Det är många av mina vänner som får stå ut med att höra samma saker flera gånger från mig. T ex "Åh vet du, igår så trillade jag i trappan!" Svaret är ganska ofta "Ja jag vet, du har redan sagt det typ 4 gånger". Och ännu värre, dom får även stå ut med att jag glömmer bort att vi ska ses eller att dom gjort något viktigt, som typ en operation eller deras födelsedagar. Vilket absolut inte är acceptabelt. Och jag ber om ursäkt, men jag gör det som sagt inte med flit. 
Något att investera år 2016 - Almanacka. 

 

Men det jobbigaste för mig, har iallafall varit skolan. Jag gick ut gymnasiet med 14 IGn och vet nu inte vart i livet jag ska ta vägen. Jag kan inte plugga upp betygen, för jag VET att det inte kommer hjälpa. Varför skulle jag helt plötsligt få bättre koncentration nu? Och när jag har pluggat upp dom, vad gör jag då? Högskola är alldeles för svårt.

 

I just love this.

 

Här sitter jag. Ensam? Ja, som vanligt.

Jag är så jävla trött på tammefan alla mina...Vänner? 

Så här ser våra konversationer på chatter ut

Jag: "Vi borde ses snart!"
Vän: "Ja självklart! :D"
Jag: "När kan du?"
Vän: "Jag jobbar/går i skolan just nu så jag vet inte riktigt"
Jag: "Okej, men hör av dig när du vet!"
Vän: 

 

Och sen hör man inte ett jävla pip från den människan förrän man själv hört av sig. Och då är det samma konversation och samma slut.

 

Jag pratar självklart inte om Alla mina vänner, men de flesta beter sig såhär. Och jag är så jävla less.

Jag tänker från och med nu inte höra av mig till någon av mina vänner för att höra ifall de vill hitta på något. Jag tänker sitta här hemma, själv, och vänta och se hur lång tid det tar. Förmodligen så hör ingen av sig, eftersom dom säkerligen glömt bort mig. Vilket känns härligt.

 

Fuck you, och kyss mig i arslet! Ni är inte värda min tid.

Var ute och fotade idag i min ensamhet! Kändes så jävla skönt att ta fram kameran igen. Den har legat på hyllan alldeles för länge. Offret för dagens plåtning blev Anton! Och mig själv.
OBS! Tanken var att jag skulle redigera bilderna snyggt och ta bort min bh som syns (!) i photoshop. Men då hade Sara ingen photoshop... Så här kommer oredigerade bilder! Från både kamera och mobil!

 

Älskar att ha en pojkvän som kan acceptera mina konstiga sidor!