waanz

Förut så har jag bara lagt upp bilder och skrivit roliga saker jag varit med om på min blogg. Nu däremot kommer fler inlägg, inte alltid posetiva inlägg. Men jag antar att jag behöver skriva av mig, inte bara i min dagbok för mig sjläv, utan så mina vänner och familj som läser (vilket inte är många) förstår.

 

Idag tänkte jag prata om min hjärna. Ja, mycket intressant! Som dom flesta vet så har jag väldigt dåligt minne och även väldigt dålig koncentration.

Jag har ingen aning vad detta beror på, ifall jag har någon "sjukdom" eller bara är lat och inte orkar komma ihåg eller bry mig? 

 

Jag har alltid haft problem i skolan. Alltid. Ända sen 6års upp till gymnasiet. Jag har gått genom skolan med dåliga betyg och specialllärare, vilket jag tyckt varit otroligt jobbigt. Jag har bara velat vara som alla andra. Som kan sitta i klassrummet, lyssna på lärarna och anteckna, och dagen efter komma förberedda till prov, eller klara med läxorna. 

Själv så skrattade mina klasskamrater åt mig när jag gick iväg till min speiallärare, satt där och försökte lyssna. Men varje gång så hamnade tankarna någon annanstans. "Hänger den där tavlan verkligen rakt?" "När jag kommer hem ska jag spela sims!" "Vilken häst kommer jag få rida på Onsdag?". 

 

Att rita på lektionerna var min speciallitet! Jag fick alltid skäll, men jag återgick alltid att rita mina små hus med små trädgårdar. När läraren frågade mig "Nå Julia, kan du svaret?" så kunde jag ju självklart inte det, och fick en utskällning igen. Efter lektionen så frågade jag alltid mina kompisar "vad har vi för läxa?", och till en början så svarade dem alltid. Men tillslut så blev mina vänner riktigt irriterade på mig och sa "Hade du lyssnat så hade du vetat". Och jag förstår verkligen att dem blev irriterade, det hade jag också blivit. Men det går liksom inte att lyssna. Jag har alltid hatat skolan, jag har alltid hatat när någon sagt åt mig vad jag ska göra. Att bli tvingad att sitta och lära sig om politik, samhället, matte eller historia är inget för mig. Jag vill lära mig om det när jag känner mig intresserad. Inte sitta i skolbänk tidigt på morgonen i en ful skola med taskiga klasskompisar. 

 

Min mamma satt nyss och försökte hjälpa mig fylla i papper från försäkringskassan och Tele2. Fattade jag något? Nej. Lyssnade jag? Nej. Alltså inte så konstigt att jag inte fattar. Men det går liksom in genom ena öran och ut genom andra. 

 

Det är många av mina vänner som får stå ut med att höra samma saker flera gånger från mig. T ex "Åh vet du, igår så trillade jag i trappan!" Svaret är ganska ofta "Ja jag vet, du har redan sagt det typ 4 gånger". Och ännu värre, dom får även stå ut med att jag glömmer bort att vi ska ses eller att dom gjort något viktigt, som typ en operation eller deras födelsedagar. Vilket absolut inte är acceptabelt. Och jag ber om ursäkt, men jag gör det som sagt inte med flit. 
Något att investera år 2016 - Almanacka. 

 

Men det jobbigaste för mig, har iallafall varit skolan. Jag gick ut gymnasiet med 14 IGn och vet nu inte vart i livet jag ska ta vägen. Jag kan inte plugga upp betygen, för jag VET att det inte kommer hjälpa. Varför skulle jag helt plötsligt få bättre koncentration nu? Och när jag har pluggat upp dom, vad gör jag då? Högskola är alldeles för svårt.